Nationella minoriteter

Finland finns inom mig

Det här materialet bygger på utställningen Finland finns inom mig som visades på länsmuseet för några år sedan och som sedan turnerat i länet som vandringsutställning. Utställningen handlar om Sverigefinnar, en av landets nationella minoriteter, och utgörs av fotografier av Agnes Thor och intervjuer av Lisbeth Axelsson. Intervjuerna finns bevarade hos Arkivcentrum.

Agnes Thor har försökt fånga ett kulturarv genom sina bilder.
Här kan du läsa hennes egna ord om hur hon har arbetat med detta.

Material till en lektion

Materialet här utgår från exemplet Sverigefinnar och handlar specifikt om dem men innehållet är också allmänmänskligt. Det handlar om identitet och arv, om vad som definierar vem man är och vad man för vidare till nästa generation. Det handlar om språk, mat och minnen. Därför kan innehållet och diskussionsfrågorna beröra alla, vare sig man tillhör en minoritet eller majoritet, vare sig man har erfarenhet av emigration eller inte. Materialet kan användas som utgångspunkt för ett skolarbete kring våra nationella minoriteter eller om till exempel identitet och emigration.

Visa gärna fotografierna i helklass och använd texten för att berätta om dem. Texten bygger på den visning som museets pedagog producerade för utställningen och innehåller många direkta citat från intervjuerna med Sverigefinnar. Använd diskussionsfrågorna som stöd för att samtala om innehållet med eleverna.

Till Sverige

Fram till år 1809 var Finland och Sverige ett och samma land så finska har talats i Sverige under mycket lång tid. Finska krigsbarn kom hit under andra världskriget och många finska arbetarfamiljer flyttade hit, bland annat till Örebro län, under 1950- och 60-talen. Huvudorsaken till att man flyttade till Sverige var att det var sämre levnadsförhållanden i Finland. Det gick en flyttvåg från Finland som kulminerade 1969-1970. Sverige hade högkonjunktur och industrin skrek efter arbetskraft, Finland hade lågkonjunktur, devalvering, hög arbetslöshet och hårda jordbruksreformer som tog död på småbruken.

I intervjuerna kommer det fram olika erfarenheter av att flytta till ett nytt land. En del har upplevt att det inte var fint att komma från Finland och att de inte ville kännas vid sitt finska arv, någon har blivit kallad finnjävel, andra har varit stolta över sitt ursprung. Många är glada över möjligheterna till ett bättre liv för familjen som flytten innebar, någon säger att ”det var lättare att andas i Sverige”.


Fotografier, intervjuer och teman

Hur gestaltar man ett kulturarv?

Där björkarna susa / Missä koivut humisevat

Finland finns inom mig” är en replik som slog an i fotografen Agnes Thor. Att arvet är något man bär med sig, inom sig. Repliken fick ge namn åt hela utställningen.

Björken som symbol för Finland. Björken har alltid haft en viktig plats i den finska kulturen och representerar hemlängtan, minnen och nostalgi. Många av de intervjuade uttrycker en längtan ut i naturen, till skog och mark. Men detta gäller också för svenskar så kanske är det något specifikt nordiskt?

Men en del uttrycker också något annat:
”Det är synd att tappa det finska men jag bor och lever här och ibland känns Finland långt bort.”
”Tror kanske att mamma längtade hem då och då, jag kunde ana det ibland, men inte pappa. Jag frågade förresten aldrig hur det var med hemlängtan. Vi pratade inte om sånt och vi ungar hade många vänner och kompisar och kände ingen saknad efter det gamla hemlandet”.
”Jag är inte sådan som längtar någonstans. Mitt hem är där jag bor.”

Men det kan också skymta fram en besvikelse på Sverige – att det finska inte värdesätts och tas tillvara och att svenskarna är okunniga och ointresserade av ländernas gemensamma historia.

Den finska sisun är ett begrepp som de flesta av oss känner till. Det står för kraft, en drivkraft, en anda, att inte ge upp. Det är flera som ger uttryck för det i intervjuerna. De uttrycker det som att de aldrig ger upp, att de alltid slutför det de påbörjat, att de sätter upp ett mål och säger ”dit ska jag!”, och att det är ett finskt karaktärsdrag.

När det kommer till idrott så är man finsk. Man hejar alltid på Finland i hockey.

Bastu

Rökbastu II / Savusauna

Som vatten rinner dagen av en / Niin kuin vesi, päivä valuu päältäni

Bastu VI / Sauna

Vad är ett kulturarv? Det var utgångspunkten för fotografierna i utställningen. Hur fångar man det subtila? Här exemplifieras det med det konkreta – bastu, och det subtila – känslan, betydelsen av att basta, som blir svårare att fånga på bild. Där får vi ta hjälp av intervjuerna.

Bastubad är något som man tydligt förknippar med Finland. Många som kom till Sverige byggde en bastu i huset eller till och med i lägenheten. Många badar bastu regelbundet. Det finns minnen av hur man som liten badade och sedan slängde sig i en sjö eller i snön. Hur man knöt sig en bastukvast, en björkruska, som en beskriver det:
Av björkruskan blir man varm och ren, dessutom luktar det så gott att jag hittar inte ord för det, man måste själv prova”.

En person, Olavi, berättar att han en gång sparat ett nyutslaget björklöv i frysen till vinterns bastubad.

Idag kan bastubadet vara en sammanhållande faktor, något man gör med andra landsmän i finska föreningen t.ex. Det kan vara ett sätt att återskapa det finska i Sverige.

Språket

Ett avslutat samtal / Päättynyt keskustelu

Språket är bland det viktigaste man har när det kommer till identitet. De intervjuade berättar mycket om språket, olika aspekter av språk. Och det är något vi alla kan relatera till, hur viktigt det är att kunna ett språk, att kunna och få uttrycka sig på ett språk man behärskar, hur det är vägen in i ett samhälle.

Många är tvåspråkiga och talar språken vid olika tillfällen och med olika personer. En intervjuad säger:
Med mina äldre syskon pratar jag oftast finska och med mina yngre syskon svenska, och så blandar vi språken.”

En annan berättar:
”Jag kunde inte finska. Mamma och pappa pratade sitt hemlands språk med varandra och svenska med mig. På det viset fick jag aldrig lära mig finska och det är jag som vuxen väldigt ledsen över. Men det var så. Man trodde väl att det skulle gå lättare för oss i livet om vi bara pratade svenska.”

En del perspektiv på språk som framkommer i intervjuerna:

- Att det är viktigt att hålla kvar finskan. Att lyssna på finsk radio och se på finska TV-program (kanske barnprogram som är enklare) för att hålla kvar språket.
- Att en del i den äldre generationen aldrig lärde sig svenska.
- Att man som barn inte fick lära sig finska, de äldre trodde att det skulle vara lättare i livet för barnen om de bara pratade svenska.
- Att svenska hade högre status än finska.
- Att inte kunna förstå sina egna släktingar.
- Att det kan vara en sorg att barnbarnen inte lär sig finska idag. Att hemlandsspråket försvinner ur släkten.
- Att blir man riktigt arg så svär man på finska, även om man aldrig pratar finska annars.
- Någon säger att hen bara kan ett enda ord på finska – porkkanalaatikko (morotslåda).

Vuokko som bott i 48 år i Sverige och som känner sig både som svensk och finsk säger:
”Jag är född i Finland och pratar språket även om jag tappat i ordförråd. Men det finska kan inte försvinna ur mig”.

Någon berättar att utbildning sågs som viktigt och att det var vägen till ett bättre liv – bättre än man kunde få i Finland. Det var underförstått att man skulle få bra betyg och gärna bättre än en svensk eftersom man hade mer att bevisa på grund av sitt ursprung.


Mentalitet

Jag är inte rädd för tystnaden / En pelkää hiljaisuutta

Titeln på ett av fotografierna är ett citat, ett svar på frågan: vad är det finska arvet för dig? ”Jag är inte rädd för tystnaden”. Genom att säga något sådant så säger man ju också något om andra (svenskar) – är svenskar rädda för tystnaden?

Bilden ger en känsla av en måltid som äts i trygg tystnad.

Olavi reflekterar över skillnader i mentalitet mellan svenskar och finländare:
Finländare är kärvare, tystare, även om tystnaden inte behöver vara ovänlig, den är mjuk. De biter ihop, ger sig inte. Det tar ett tag att komma en finländare inpå livet men väl där har man en vän för livet.”


 

 

Maten

Det lagade arvet / Valmistettu perintö

Utan titel (Nedskrivet) / Nimetön (Kirjoitettu)

Ett sätt som arvet förs vidare är genom nedskrivna recept.

Tillsammans med språket är maten det kanske mest påtagliga arvet en människa bär med sig. I intervjuerna framkommer dock att det är mest vid jul och kanske påsk som man äter finska rätter och det är då man vill ha de traditionella maträtterna.

Rätter som nämns är: kålrotslåda, morotslåda, leverlåda, karelska piroger med äggsmör, surbröd, rågbröd, vetebröd med blåbärsfyllning, karelsk gryta, julstjärnor, gröna ärtor som snacks och memma – som någon benämner som ”svart sörja”.

Första ”mötet” för en intervjuad med svensk sirapslimpa var att brödet var helt olikt det vanliga osötade rågbrödet som fanns i Finland. Hen gillade inte alls den söta limpan. Någon nämner att det finns en finsk hylla på Coop i Karlskoga, det går alltså att få tag i finsk mat. Nu är det ju också populärt bland svenskar med surdegsbröd.


Erfarenheter av krig

Historien i hans ögon / Historia hänen silmissään

Jag håller det i mina händer / Pidän sen käsissäni

Vihtori Miinin på bilderna var född i maj 1925 som den yngsta i en syskonskara på tio. Hans familj bodde i den östra delen av Karelen. I fredsöverenskommelsen 1944 avstod Finland provinsen till Ryssland och bebyggelsen brändes ner, så även familjen Miinins gård. Vihtori var 18 år när han kallades in i kriget (fortsättningskriget 1941-1944). Han minerade vägar, skogar och stigar. Han minns smällarna när kulsprutor sköt sönder skogen. Han såg släktingar skjutas ihjäl. Men han var inte rädd, man blev van, berättar han. Han klarade sig, han hade tur. Han blev sårad av kulspruteeld och fick splitter i kroppen som satt kvar hela livet. Han dog kort efter att han intervjuades, han var då 92 år gammal (2017). Det finns ca 20 000 krigsveteraner kvar i livet idag. Vihtori har fått medalj för sina insatser.

Flera av de intervjuade nämner kriget, det har präglat de efterföljande generationerna på ett helt annat sätt än kriget präglat svenskarna, eftersom Sverige faktiskt inte var med i kriget utan bara hade beredskap för krig. Det är en erfarenhet finländare har gemensamt och delar.

Flera av de intervjuade berättar att de tänder ett ljus den 6 dec, det är en typisk finländsk tradition. Kanske träffas man och äter finsk mat. Kanske ordnas det någonting på finska föreningen. Men flera säger också att de inte firar dagen på något särskilt sätt.

Någon säger angående att tända ett ljus den 6 december på självständighetsdagen:
”Jag tänker inte på den dagen som en glad dag, det rör sig mer om sorg då man tänker på alla som stupat i krigen och krigsveteraner som sårats. Den 6 dec är inte pompa och ståt.”
Vihtori säger:
Givetvis brukar jag fira självständighetsdagen, men jag vet att många veteraner säger att den inte behöver firas, festligheterna är över.”

Vihtori åkte med sin fru och fyra barn på försök till Sverige år 1957. De skulle stanna ett par år men de blev kvar. Efter flera jobb hamnade han som svarvare och finslipare i Karlskoga. Genom åren har Vihtori längtat hem till gården där han är född, till alla de vackra platserna där, till sjöarna. Han har funderat över hur det skulle ha varit om han aldrig lämnat Finland:
”Det är ingen mening att tänka så för möjligheten att välja ett annat liv kommer inte tillbaka. Men trots att jag varit svensk medborgare i många år så finns mitt hjärta i Finland.”

Flera talar om tacksamhet och glädje över livet – ofta som ett arv eller en visdom överförd från tidigare generationer.


Vi och dom

Att göra ett val / Valinnan tekeminen

Nio kilo sammet / Yhdeksän kiloa samettia

Titeln är talande, har du tänkt på att det är nio kilo tyg i de finskromska kvinnornas traditionella kjolar? Tyget kan vara upp till 10 m långt. Det är en ca 100 år gammal tradition med ursprung i karelen. För de finskromska kvinnorna är kläderna ett väldigt tydligt kulturellt uttryck, något som skiljer ut dem från övriga grupper. Det finns ca 3000 finska romer i Sverige. För dem är sammanhållning och släkt viktigt och respekten för äldre är centralt.

När vi ser det så tydligt på kläderna och utseendet att någon tillhör en särskild grupp så är det lätt att generalisera och sätta in de människorna i fack. Det är svårare med människor som inte utmärker sig så tydligt. Kanske är det därför det är lätt att kategorisera människor i termer av vi och dom och att se på skillnaderna oss emellan. Det är svårare att se sig själv som etnisk om man tillhör majoritetsbefolkningen. Det är lätt att se sig själv som norm och leta efter det som är olikt hos andra. Men de flesta människor delar en önskan om att få höra till och få samma chanser i livet som alla andra.



Att föra vidare ett arv

Framtiden II / Tulevaisuus II

Framtiden I / Tulevaisuus I

Barnen är ju framtiden och de som ska föra vidare sitt arv. Men det finns mycket som är komplicerat med det och som kommer fram i intervjuerna.

Till exempel så är det ju svårare att hålla något vid liv över tid. Hur finsk känner man sig om man knappt kan ett ord finska och det var mor- eller farföräldrar som flyttade från Finland innan man ens var född? Man kanske aldrig lär sig språket. Det kanske inte längre finns några släktingar kvar i Finland som man kan besöka. Vad betyder det för hur man identifierar sig?

En del som kom till Sverige på 1960-70-talen ville inte kännas vid sitt finska arv. De ville lämna det bakom sig, det framkommer i flera intervjuer. Men för många blir det här med historia, ursprung, släkt och arv viktigare med åren, det är allmänmänskligt att det är så – så kan finskheten tillta med åren?

Barnen kan även vara nyfikna på Finland och släktingar där. De vill gärna höra berättelser om livet i Finland.

En intervjuad beskriver det så här:
”Jag är stolt över båda mina ursprung – att man är en människa från två länder!”
En annan uttrycker det så här:
”Vi hade invandrarbakgrund men jag såg mig själv som svensk”.

Diskussionsfrågor

Att bada bastu är något som förknippas med Finland och som många berättar om som viktigt. Det är ett sätt att vara finsk på. Kommer du på någon särskild företeelse som gör att du känner dig extra mycket svensk, irakisk eller turkisk (till exempel) på?

Maten är en viktig komponent i kulturarvet. Vilka maträtter förknippar du med ditt ursprung, vilka får inte saknas vid en högtid till exempel?

Är det viktigt med traditioner?

Det framkommer många erfarenheter av språkets betydelse, har alla emigranter samma erfarenheter kopplade till språk som sverigefinnarna har, tror du?

Många av de intervjuade har inte själva bott i Finland men de har hela livet fått höra de äldres minnen och berättelser från det gamla hemlandet. Kan man känna hemlängtan till ett land man aldrig varit eller bott i?

Om man själv skulle lämna sitt hemland – vad skulle man då längta efter och sakna i det nya landet? Vad skulle du sakna?

Vad har man med sig från tidigare generationer? Vad för man vidare till sina barn? Är det viktigt att föra ett arv vidare? Varför – varför inte?

Fundera över vad som betyder något för en människa. Har man allt gemensamt bara för att man delar ett ursprung? Vad formar en identitet? Vilka andra faktorer än ursprung formar en som människa?

Har du egna erfarenheter som gäller det här som du kan/vill dela med dig av till klassen? Har du någon ytterligare fråga/aspekt som du tycker ni borde diskutera tillsammans?

Är det viktigt att känna stolthet över sitt ursprung? Varför – varför inte?