Badet av Tomas Nordberg

I en liten låda av plexiglas skymtar en mänsklig figur. Den är svår att fixera – den är diffus, liksom upplöst och verkar nästan rörlig.

Lådan med figuren är, formellt sett, en skulptur. Fast själva figuren består av tolv tvådimensionella halvgenomskinliga bilder. Sammantaget kan verket beskrivas som en kombination av det tvådimensionella och det tredimensionella. Men även tvådimensionella konstverk är strängt taget oftast objekt.

Konstnären är Tomas Nordberg. Född 1948. Bosatt i Stockholm och verksam i hela Sverige. 1997 hade han en utställning med namnet Ett stycke tid på Örebro länsmuseum. Konstverket, som heter Badet, är inköpt då. Det tillkom nog 1995 och han använde sin fru som modell när hon står i vattnet i en sjö. På väg upp eller ner? Det finns ofta ett lite mystiskt och osäkert element i Tomas Nordbergs konst. Så här säger han själv:

”Jag vill att det ska finnas en känsla av måleri även om arbetet bakom är någonting annat. Jag använder datorer som räknar ut en bild i ett 3D-program så att det blir det djup jag vill ha. Som skulptör har jag alltid tänkt i 3D.”

Det formella problemet att skildra djup är en av den västerländska konsttraditionens klassiska utmaningar. Rader av konstnärer har under seklerna gett sina bidrag. För Tomas Nordberg har dock kombinationen av det tvådimensionella och det tredimensionella en viktigare konsekvens än enbart det formella.

Plexiglaslådan är visserligen genomskinlig men den är en kub. Kvadraten och kuben är universella symboler för det jordiska, det påtagliga, det världsliga, det köttsliga. Kuben står för det konkreta och påtagliga. Dess tredimensionalitet förstärker detta – den finns i världen, den är.

Figuren inne i lådan – det kanske är en gående kvinna med utsträckta armar – är gestaltad på ett sätt som kan uppfattas som tredimensionellt. Hon består av en bild som är uppdelad på ett flertal olika plastark. När man ser på dem alla rakt framifrån eller lite snett från sidan ges en illusion av en tredimensionell kropp. Hon är dock inte konkret och påtaglig som plexikuben – hon är en representation. Hon är ett tecken för något som egentligen inte finns där utan någon annanstans, kanske i verkligheten, kanske i konstnärens fantasi.

Plexikuben kanske kan sägas representera den konkreta världen med sina jordbundna villkor. Gestalten inne i kuben – i världen – kanske är en människa vars icke världsliga egenskaper är betonade. Hennes fantasi, hennes tankeflykt, hennes andlighet är hennes mänskliga möjligheter. De finns hos henne, i världen. De är produkten av ett antal konkreta förutsättningar. Men denna produkt kan bryta igenom plexikubens skal och röra sig bortom det konkreta. Sådan är den mänskliga fantasins möjligheter. Visst finns det en andlig dimension. Frågan är bara om den uppstår inom människan och rör sig utåt eller om den är en utomvärldslig kraft som rör sig in mot människan?

Konstnärskollegan Göran Lager uttrycker sig en smula mer lättsamt om Tomas Nordbergs skulpturer i en blogg:

”Jag frågar mig om skulpturen på bilden finns i verkligheten för den finns ju där avbildad, men är den verkligen avbildad och vaddå (?) ’finns i verkligheten’. Overkligheten är möjlig med andra ord.”1

Peter Ekström

Artikeln är finansierad med medel från Kyrkoantikvarisk ersättning, Svenska kyrkan. Dnr. FKAE 2020-1038