Vreten i Viby: smeden i släden

Inför omdragningen av motorväg E20 gjorde man år 1993 en rad arkeologiska undersökningar mellan samhället Vretstorp och Vibysjön, nära Närkeslättens södra gräns vid Tivedens skogsbryn. En av de mest spännande fornlämningarna som grävdes ut var ett gravfält intill den moderna gården Vreten.

Gravfältet

Hela den undersökta ytan hade blivit överplöjd under 1800-talet och en stenmur gick tvärs över den, hela tre meter tjock. I den muren låg nog de flesta av de stenar som utgjort gravarnas överbyggnader. Arkeologerna identifierade 48 mer eller mindre kvaddade gravar.

Fynden och kol-14-dateringarna tyder på att den första graven på gravfältet anlades någon gång 700-750 och den sista någon gång 900-950. Avslutningen ligger lite för tidigt för att man skall våga anta att ätten som använde gravfältet blev kristen då och bytte gravskick. Det kan finnas ett gravfält till i närheten som brukades fram tills Viby kyrkogård togs i bruk på 10/1100-talet.

Gården

Gården där alla bodde bör ha varit en föregångare till något av hemmanen i byn Skävi, eftersom dagens Vreten är en sentida etablering från Laga skiftets tid. 1993 undersökte man två ytor med husgrunder nära gravfältet. Den ena,
omedelbart väster om gravfältet, verkar ha bebotts i århundraden och sedan

övergivits när man började anlägga gravar intill. Men en annan mera kortlivad gårdsbebyggelse 300 meter österut kan ha hört ihop med gravfältet.

En rik mansgrav

Grav nummer 3 hade många omväxlande gravgåvor. Fynden och en kol-14-datering av björkkol från likbålet pekar samstämmigt på att begravningen ägde rum någon gång under årtiondena på ömse sidor om vikingatidens start, kanske 770-810 e.Kr. Av överbyggnaden återstod en grund, oval, stenfylld grop på 6 x 2,5 m meter. Den ingick i ringdiket efter en bortplöjd gravhög, diameter 7 meter, som alltså inte legat rakt ovanpå stensättningen utan omedelbart intill.

Gravgömman med de brända benen hade klarat sig oskadd undan plogen tack vare att den inte var ett stort platt brandlager på den forntida markytan, vilket annars är vanligt. Under den stora stenpackningen fanns i stället en 2 meter lång och 35 cm djup grop med en flat locksten i mitten som skyddade gravgåvorna. De brända benfragmenten representerar en äldre man och fyra djur: en hund, en häst, en kalv och ett får (eller en get).

Gravgåvor som legat på ett likbål är aldrig helt lätta att förstå, men här är en lista på det som tydligt går att identifiera.

    • Fem eller sex rikt dekorerade rektangulära beslag i brons till remmar, förmodligen från seldon. Både dekoren och fastsättningsanordningen är ovanliga. Kanske är de utländska?
    • Ett remändebeslag i järn, kanske från samma seldon.
    • En vackert formgiven järnkrok och två öglebeslag för körning med släde eller vagn.
    • Järndetaljer från en träkonstruktion: krampor, nitar, spikar och en märla. Kanske från en släde?
    • Två broddar till hästens hovar för vinterbruk.
    • En pincett i järn.
    • En kam i horn.
    • En glaspärla som kanske fungerat som kragknapp i en skjorta.
    • Upp till 25 spelpjäser i valben.
    • En smideshammare.
    • En eller flera brynstenar.
    • En slaggklump på ett kilo.
    • En kruka.

    Ett återkommande tema i den här tidens gravgåvor är resan till dödsriket. I Snorres Edda får man veta att vägen till dödsriket går nedåt och norrut. Det verkar som om mannen i grav 3 blivit utrustad för just en sådan vinterresa, men släde, häst och påkostade seldon. Kam och pincett behövde han för att hålla sig snygg. Hammare och brynsten behövde han för hantverksändamål, och till den verksamheten hörde även slaggklumpen.

    Intill smedgraven låg en rikt utrustad smyckegrav som kan ha hyst mannens mor eller hustru.

    LITTERATUR

    Ryberg, E. et al. 1998. Gravar och boplatslämningar vid Vibysjön. Riksantikvarieämbetet.