Mosjösvärdet

Många av de finaste arkeologiska fynden i Örebro Läns Museums samlingar har gjorts efter sjösänkningar. Hjälmaren, Kvismaren och Mosjön sänktes kraftigt åren 1878-87 genom att man sprängde och muddrade i deras utflöden, framför allt vid Hyndevad i Eskilstunaån. Syftet var att vinna jordbruksmark och minska risken för översvämningar. Men när man sedan odlade den nyvunna jorden dök det upp mängder av fornfynd.

Hur hade alla dessa saker hamnat i sjön? De är för många och för noggrant utvalda för att bara ha tappats från båtar och vid isolyckor. Faktum är att nordborna började offra stenyxor och annat i åar, sjöar och havsvikar redan i slutet av jägarstenåldern, för 7000 år sedan. Vi vet inte vilka övernaturliga väsen de försökte kommunicera med. Det varierade nog från tid till tid, och från plats till plats. Men den rent praktiska sedvänjan höll i sig i över 6000 år, och på slutet handlade det om spjut och svärd i stål. Den som offrade Mosjösvärdet någon gång kring år 900 e.Kr. följde alltså en uråldrig tradition.

Mosjön under vikingatiden


Mosjön låg strax söder om Örebro och gav namn till en hel kyrksocken. Men det var en grund slättsjö delad av en rullstensås, och idag finns bara dräneringsdiken och Täljeåns spikraka lopp kvar av den. Svärdet hittades 1920 under odling på sjöbotten av lantbrukaren Karl Pettersson. Han bodde i kyrkbyn i grannsocknen Gällersta, öster om den gamla sjön. 30 år tidigare hade man hittat en silverskatt på sju hekto under en sten på den forna norra sjöstranden vid Härminge. Den var nedlagd tidigast år 954, när svärdet redan hade vilat under vattnet i kanske ett halvsekel. Den som gömde silverskatten kände säkert till den person som hade offrat svärdet. De här fynden vittnar om att det bodde minst en rik stormannasläkt vid Mosjön under vikingatiden.

Ett praktvapen
Idag kan man tycka att svärdet ser lite dassigt ut med sin mestadels bortrostade klinga. Men det beror nog främst på att det dröjde 40 år från det att Mosjön torrlades tills Karl Pettersson gjorde fyndet. Nere i sjösedimenten var miljön syrefattig före sjösänkningen, så svärdet var nog i gott skick ännu kring år 1880. På sin tid var det ett riktigt praktvapen. Fästet, som syntes vid ägarens sida när han bar svärdet, är omsorgsfullt utformat och dekorerat med ränder i två olika legeringar, röd koppar och gul mässing. Greppet har ursprungligen inte bara varit platt järn som idag, utan haft en vackert snidad och vaxad kavle av ben eller trä. Kanske masurbjörk?

I sin banbrytande bok om vikingasvärd från 1919 kallar den norske forskaren Jan Petersen den här modellen för H/I. Det är den vanligaste typen av vikingatida svärd i både Sverige och Norge, fastän inte alla är lika påkostade i dekoren. Samma slags svärd har hittats i två gravar på Husaberget i Askersund och en på Jägarbacken i Ånsta. Gravarna innehöll också hästutrustning.

Mosjösvärdet har inte bara ett stiligt fäste. Dessutom är klingan mönstersmidd, damaskerad. Birgitta von Heland berättar i Länsmuseets årsbok 1971: “Damaskeringen av svärdsklingan åstadkoms genom att ämnet, som klingan skulle smidas av, tillverkades av flera hopvällda stycken med olika hårdhetsgrad. Genom att flera gånger vika ihop, vrida och räta ut ämnet blev detta hårt och segt. Sedan klingan polerats och etsats framträdde damaskeringen som ett mönster.” I det här fallet har röntgenfoto avslöjat att mönstret är en fläta på ena sidan av klingan och tvärlinjer på den andra. Flätan associerade till tidens invecklade djurornamentik.

Liknande offerhandlingar fortsatte man sedan med runt om i Norden ända fram till reformationen på 1500-talet, fastän sedvänjan helt saknade stöd i kyrkans lära. Medeltidens diktning nämner många svärd i sjöar, som Kung Arthurs Excalibur.

Litteratur

Androshchuk, Fedir. 2014. Viking swords. Swords and social aspects of weaponry in Viking Age societies. Statens historiska museum. Stockholm.

Geibig, Alfred. 1991. Beiträge zur morphologischen Entwicklung des Schwertes im Mittelalter. Eine Analyse des Fundmaterials vom ausgehenden 8. bis zum 12. Jahrhundert aus Sammlungen der Bundesrepublik Deutschland. Neumünster.

Heland, Birgitta von. 1971. Ett vikingatida svärd från Mosjöns botten. Från bergslag och bondebygd 1971. Örebro länsmuseum.

Petersen, Jan. 1919. De norske vikingesverd. En typologisk-kronologisk studie over vikingetidens vaaben. Oslo.