30 november 2019

Länsmuseichef Birgitta Johansen medverkade på ett sakråd på miljödepartementet den 29 november ang EUs vattendirektiv. Här är en sammanfattning av presentationen. Hennes slutsats är att direktivet behöver ändras så att hänsyn ska tas, och ord som mångfald, mångbruk, kulturarv/-miljö och historia införas under ett antal punkter.

Undertecknad var tillsammans med ett stort antal organisationer, föreningar och myndigheter inbjuden att dela med sig av erfarenheter från genomförandet av EU:s ramdirektiv för vatten i Sverige. Sveriges hembygdsförbund var en av dem som deltog – med sina 420 000 medlemmar kan de ses som landets största miljöorganisation.

BAKGRUND

Bakgrunden till mötet var att det pågår en översyn av direktivet och den svenska regeringen arbetar med att bestämma sig för vad den eventuellt ska framföra till EU.

Problematiken kan ur kulturarvsperspektiv kokas ned till; är dammarna kulturmiljö och berättar en viktig historia om Sverige eller är de bara gammal onödig infrastruktur som bör avlägsnas? Det första är nog självklart för intresserade av kultur och historia, men inte för andra. Det gör det viktigt att berätta om vad kulturarv och historia bidrar med till samhället.

KULTURMILJÖPERSPEKTIVET

Tre av fem frågeområden kändes som relevanta att besvara ur kulturmiljöperspektiv.

Det första – är syftet med direktivet relevant? Ja, direktivet är i grunden motiverat och bra, men det kan och bör förtydligas. Ett ord som användes av flera olika inbjudna talare var ”överimplementering”. Med det menas att Sverige genomfört direktivet mer entusiastiskt och långtgående än vad andra länder inom EU gjort. Det är lätt att hålla med om som verksam i Örebro län där utrivning av dammar (en implementeringsåtgärd) verkar ha kommit längst.

Det andra – har det avsedd verkan (effective)? Nej, är svaret. De möjligheter att ta hänsyn till kulturmiljö som faktiskt finns i direktivet (inledningen punkt 31) har inte använts. Inte någon kulturmiljö har klassats som kraftigt modifierat vatten, inte ens ett världsarv som Engelsbergs järnbruk i Västmanland.

Dessutom har redan ett stort antal dammar rivits ut utan att kulturhistoriska kunskapsöversikter och synteser på landskapsnivå gjorts. Med landskapsnivå avses ett område där vissa natur- och kulturgeografiska företeelser samverkar som t.ex. vattendrag/avrinningsområde och masugnar/dammar. Ett exempel är Noraskogs bergslag. Med ett tänkt centrum i Nora är det ett område med runt 15 km radie runt staden. Här har ända sedan tidig medeltid tillverkats järn, som inte bara konsumerats nationellt utan även exporterats till andra europeiska länder. Detta område behöver behandlas samlat av myndigheterna för att en seriös avvägning ska kunna göras av vad som kan rivas och vad som måste bevaras. Slutsatsen blir därför att direktivet behöver förtydligas och skärpas om det ska få avsedd verkan.

Det tredje – är det samstämmigt med annan EU-politik? Nej, i alla fall inte med EU:s kulturpolitik. I Lissabonföredraget från 2009 står att EU bl.a. ska bidra till att framhäva det gemensamma kulturarvet. EU:s politik ska komplettera den nationella kulturpolitiken bl.a. genom att förbättra kunskaperna om, och sprida de europeiska folkens kultur och historia samt bevara och skydda kulturarv av europeisk betydelse (jfr Noraskog ovan). Vad gäller vattendirektivet saknas i princip kulturmiljöperspektivet i planer och program.

I EU:s kulturplan 2015-2018 var kulturarv ett av fyra prioriterade områden. En åtgärd kommissionen beställde var en rapport om delaktighetsbaserad kulturarvsstyrning. En ”open method of coordination”-grupp med 26 medlemsländer plus Norge arbetade fram texten. Undertecknad var ordförande i gruppen och de ansvar och arbetssätt som ansågs lämpliga för professionella att ta i rapporten ligger långt från hur processerna i Sverige utformats och genomförts.

vad betyder vår historia?

Ett exempel som Örebro län museum, det regionala hembygdsförbundet och den lokala hembygdsföreningen tillsammans valt att lyfta fram är Järle järnbruksmiljö och stad i Nora kommun. Där verkar en konsthantverkarfamilj sedan snart fyra decennier. De har renoverat gamla hus, hållit miljön öppen, haft kurser, kulturarrangemang och café samt sålt sin keramik. Myndigheterna vill nu riva ut dammen och visionen är att där ska stå sportfiskare i framtiden. Det är att slå undan benen för dem som haft sitt livsverk här.

Men bortsett från att enstaka individer kommer i kläm – gör det verkligen något att dammar rivs? Är det inte ganska skönt att börja rensa ut denna smutsiga och miljöförstörande historia? Idag är vi miljömedvetna och vet bättre. Då är väl denna historia snarast en black om foten? Låt oss pröva dessa påståenden genom att ställa oss frågan – varför har Sverige haft fred i mer än 200 år?

År 1809 förlorade Sverige den östra rikshalvan, dvs. Finland, till Ryssland. Det var en enorm förlust och svenskarna ville förtvivlat gärna få revansch. De rekryterade därför Jean Baptiste Bernadotte till kronprins. Han var en populär och framgångsrik marskalk under Napoleon. Bernadotte verkar dock direkt ha insett att Sverige var chanslöst. I sitt första tal som kronprins avfärdar han tanken och lyfter fram att Sverige i alla fall har järn nog att försvara sig. Så om vi inte haft järnet och Bernadotte inte varit en erfaren krigare hade vi kanske alla varit ryssar idag … Det här är historiemedvetande och det är något som funnits i läroplanen sedan flera decennier. Det handlar om att kunna orientera sig i tid – att förstå varför vi är där vi är idag, men också att historien kunde ha ta en helt annan riktning. Göteborgspostens ledaskribent Karin Pihl skrev den 19 september 2019 att ”Ett folk utan historia är ett dumt folk”. Om vi river dammar utan att väga in de historiska konsekvenserna, bara för att vi kan, är vi nog som folk tyvärr på väg dit.

Ta hänsyn till mångfalden!

En sista tvist på temat konsekvenser av utrivning av dammar är att det är människor med maskiner som ”återställer”. Resultatet benämns natur. Med det skulle lika gärna kunna kallas maskinlandskap, som kommer att bli kulturarv, som berättar historien om hur vi tänkte och gjorde på det tidiga 2000-talet.

Tillbaka till EU:s vattendirektiv. Det behöver vidgade utgångspunkter och att även kulturella, historiska och sociala konsekvenser vägs in. Vi måste våga och vilja tänka mångbruk. Historiskt sett verkar det inte ha varit lika svårt att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Människor har förstått att olika behov och intressen måste samsas. De ville tillverka järn men också äta fisk, och då måste de låta fisken få lov att passera.

Direktivet behöver ändras så att hänsyn ska tas och ord som mångfald, mångbruk, kulturarv/-miljö och historia införas under ett antal punkter.