EN HISTORISK UTFLYKT PÅ NORAS KYRKOGÅRDAR

I Nora stad finns flera kyrkogårdar. Den norra, den södra och den vid Karlslund invid Nora sjön används än idag. Om man kan avläsa deras årsringar kan de också berätta om äldre tiders norabor och deras stad. Den alla äldsta kyrkogården – den invid kyrkan – tar oss många 100 år tillbaka i tiden.

Den äldsta kyrkogården

Nora socken finns omnämnt i handlingar från 1314. Före det, under tidig medeltid, låg Noraskog ur kyrkligt hänseende förmodligen under Kils kyrka i Närke. Nora församling omfattade långt in på 1600-talet hela nordvästra delen av Örebro län.

Den nuvarande kyrkans föregångare uppfördes på 1500-talet. Man tror att det kan ha funnits en äldre på samma plats. Dagens kyrka är från 1878-80.

Det är under tidig medeltid som våra första kristna begravningsplatser anläggs i Sverige. Marken intill de medeltida kyrkorna var indelade i gravområden efter byarna eller hemmanen i socknen. Ju närmare kyrkan man begravdes desto finare.
Till en början omgavs kyrkogårdarna av träbalkar med spåntak, senare byggdes stenmurar.

Till kyrkogården kom man via stigluckan.

Bild på Vanhems kyrka, Nora.

Så här kan det ha sett ut kring kyrkan i Nora. Detta är Varnhems klosterkyrka 16/1700.

I äldre tider växte det gräs på kyrkogården, här fanns inte några träd eller planteringar, inte heller några anlagda gångar. Gravminnen i form av benhus, hällar, stenkors och stenvårdar var oregelbundet placerade. Kyrkogårdarna var också en samlingsplats för bröllop, marknader och sockenstämmor och användes till och med för djurens bete. På detta sätt såg kyrkogårdarna ut i många hundra år.

Med stormaktstiden kom ett uppsving för Bergslagens med malm- och järnbruk. Nora fick stadsrättigheter 1643. Vid den här tiden var det vanligt att adel och borgare begravs inne i kyrkorna, vanligt folk på kyrktomten utanför.

Här i Bergslagen förekommer ofta hällar av gjutjärn från 1600-talet och ända in på 1800-talet. Många hällar försvann vid restaureringar av kyrkorna under andra hälften av 1800-talet. En del såldes som skrot till bruken eller återanvändes på annat sätt.

Gjutjärnshällen är från 1655 och har ett för Bergslagen vanligt motiv. Flera liknande hällar från tiden har säkert funnits i Nora kyrka men troligen såldes de i samband med att nya kyrkan byggdes.

År 1784 slutade man med begravningar inne i Nora kyrka då det ansågs ohygieniskt och orsakade stort obehag, framför allt sommartid. Och Nora kyrka ligger på en ås vilket även gjorde det svårt att gräva tillräckligt djupt vid gravsättning utomhus. I början av 1800-talet kom ett förbud för att anlägga nya gravar invid stadskyrkorna.

Under 1700-talet trodde man att träden renade luften från dåliga dunster, vilket var ett led i upplysningstidens fokusering på hygien och rationalitet. Därför planterades trädkransar kring kyrkogårdarna.

NYA KYRKOGÅRDAR UNDER 1800-TALET

Det gick alltså inte att fortsätta med begravningar invid Nora kyrka så en ny kyrkogård behövdes. Den anlades ca 350 meter söderut och invigdes 1817. Det är den som kallas Södra kyrkogården och ligger invid Järnvägsstationen.

Planskiss över 1800-tals begravningsplats i Västerås.

Bilden visar ett typiskt exempel på hur de nya kyrkogårdarna planerades. Det är en
kyrkogård i Västerås från 1808 och man se att det är en välstrukturerad symmetrisk
anläggning med rätvinkliga kvarter, grusgångar, planteringar av träd samt en trädkrans runtom.

Begravningsplatserna fick vid denna tid en tydlig struktur och delades in i områden, köpta gravplatser och ”den allmänna linjen” som var de mindre bemedlades gravar. Familjegravarna placerades ofta längs kvarterens ytterkanter eller längs murarna. Inne i kvarteren placerades ”allmänna linjen”- gravarna. De vårdarna var ofta enkla och små, ibland med bara ett namn eller t ex ”MOR” eller ”FAR”. Här begravdes människor i den ordningen de avled. Det innebar att äkta makar inte blev begravda bredvid varandra.

Södra kyrkogården i Nora är idag väldigt förändrad sedan det tidiga 1800-talet. Idag är det en stadskyrkogård med stora fina bekostade gravvårdar. Här finns inte några allmänna linje-gravar kvar.

Ett enkelt gravkors

Gravkorset från 1827 är en av de äldsta bevarade gravarna på Nora Södra kyrkogård.

De äldsta gravarna som finns kvar på Södra kyrkogården i Nora är från 1820- 1830-talet. Vid denna tid blir stående gravvårdar i form av kors vanliga. I mitten av 1800-talet blev gravvårdarna konsumtionsvaror, det kom priskuranter ur vilka man kunde välja efter hur mycket man kunde eller ville betala för gravminnet.

Gravkapell

Det här är ett tidstypiskt gravkapell (Anders Wedberg d.1864) av P Lundmark,
1847. Det är utformat som ett antikt tempel med doriska kolonner, tandsnitt,
urnor av gjutjärn. (Texten lyder ”Tänk på döden och sök himlen”)

Den lilla staden Nora växter till under1800-talet. Det största uppsvinget kommer i och med invigningen av järnvägen till Örebro 1856. Norra kyrkogården som ligger vid Järntorgsskolan och Rådmansgatans slut invigdes 1865.

Precis som södra delades den in i olika områden, familjegravar och köpegravar och allmänna linjen, det var mycket lite gräs, mer sand och grus.

Flera gravar på en linje med grönska och blommor emellan.

Norra kyrkogården, där "allmänna linjen" fortfarande syns. Allmänna linjen fanns
kvar ända fram till 1964 då en ny gravrättslag trädde i kraft.

Gravsten omgiven av sand och ett järnstaket.

Pampig och bekostad gravvård med järnstaket. Från senare delen av 1800-talet.

Material och hantverk

Gravvårdarnas dekor förändras under slutet av 1800-talet, mot att bli mer överdådiga, ornamenterade och med tydlig symbolik. De vanligtvis höga vårdarna av granit, marmor, och kalksten är karakteristiska för slutet av 1800-talet. Det utseende som vi idag förknippar med en äldre kyrkogård uppstår vid denna tid, med fler planteringar, lummiga alléträd och vintergröna häckar.

Under 1800-talets andra hälft växte järnindustrin i Sverige och en stor variationsrikedom av gravvårdstyper och material utvecklades. Gjutjärnet blev billigare och ett mycket populärt material. På kyrkogårdarna började järnet förekomma även i staket, pollare, bänkgavlar och vattenposter.

Vid denna tid blomstrade även stenindustrin, nya metoder underlättade bearbetningen av hårdare sten som granit och diabas vilket bidrog till att gravvårdarna började massproduceras.

Många stenar från denna tid uppvisar ett mycket fint hantverk. I gravvårdarna i Nora återfinns ibland lokala material såsom ekebergsmarmor och grythytteskiffer.

Närbild på blomma på gravhäll av stem

Detalj av vackert stenhantverk

1900-talet

Under 1920- och 30-talet kom en motreaktion - man tyckte kyrkogårdarna hade för mycket grus och sten och man ville återskapa något av de förlorade gamla ängskyrkogårdarna och återinföra gräset.

En sandgrav som fått mönsterkrattade sand.

En sandgrav som fått mönsterkrattad sand. Under efterkrigstiden rationaliserades arbetet
med att sköta denna typ av gravar bort och många har i dag endast gräs.

Gravkvarteren från 1950- 1960-talet.

Gravkvarteren från 1950- 1960-talen, rationell skötsel och enhetlig utformning.
Enklare utformning av vegetationen, stora gräsmattor, rygghäckar.

Under 1900-talets mitt börjar de nyanlagda kyrkogårdarna mer anpassas till den lokala topografin, till exempel skogskyrkogårdar. Skötseln effektiviseras, åkgräsklipparen införs till exempel. De får stora lättskötta gräsytor, få grusgångar och gravar utan grus och inhägnader. Efterkrigstiden kännetecknas av en ökande massproduktion av gravvårdar och strängare utformningsbestämmelser som ledde till att variationsrikedomen till stora delar försvann.

Karlslunds Kyrkogård invigdes år 1954 och ligger ca 3 km norr om Nora med utsikt över Norasjön.

Flygbild över Karlslunds kyrkogård.

några gravvårdar berättar...

Titlar på vårdarna ger en direkt information om den begravde och de kan säga mycket om vilka människor som levt och verkat i trakten. De berättar om det lokala yrkes- och näringslivet och om social status och klasstillhörighet. I Nora är de flesta titlarna knutna till bergsbruket men här finns även postmästare, handlare, lärare. Det finns borgmästare, rådmän och titlar kopplade till kyrkan. Kvinnor nämns ofta som hustru, i familjegravar ibland inte ens med eget namn. Många namn åtföljs av orts- eller gårdsnamn. Det säger mycket om den begravdes identitet kopplad till en geografisk gemenskap.

Gravkors

Tidigt kors från 1854. Notera hur mycket text man har fått plats med.

Kopparplatta med vackert bearbetad inskription.

Gammalt gravkors Marja Hansdotter med felvända bokstäver.

Informationen var ibland viktigare än det estetiska. Notera de spegelvända
bokstäverna och de assymetriska stjärnorna.