Gjutjärn på kyrkogårdar

Flera kulturmiljöer i Bergslagen såsom hyttor, bruk och bergsmansgårdar berättar om bergshanteringens långa historia i trakten. Men järnet - både materialet och dess ekonomiska betydelse - är också framträdande också på områdets kyrkogårdar.

Gravhällar av gjutjärn

De äldsta gravvårdarna av gjutjärn är hällar som placerades över de döda inne i kyrkan, i golvet. Säkert fanns det i äldre tider gjutjärnshällar i alla bergslagens kyrkor.

Man vet till exempel att det funnits hällar i Grythyttans kyrka men att de togs bort vid en renovering i mitten på 1800-talet och såldes som skrot till Hällefors bruk. Vid samma tid togs det bort hällar i Lindesbergs kyrka, men några finns ännu kvar inne i och utanför kyrkan. De som bevarats till idag är för det mesta utplacerade på kyrkogården eller ibland uppsatta inne i kyrkan längs med väggarna.

Det var bara de rika i bygden, som stånds- och ämbetspersoner som fick begravas inne i kyrkan. Det var också de som hade råd att låta tillverka de påkostade hällarna.

En grupp hällar har kors som centralt motiv. De har flera gemensamma stilelement men skiljer sig ändå alla åt. Nedan är två varianter av de äldst daterade från 16- och 1700-talet. 

En gravhäll utanför Lindesbergs kyrka daterad 1637.

En häll utanför Lindesbergs kyrka daterad 1637.

Ramsbergs kyrkogård som är daterad 1700.

En häll från Ramsbergs kyrkogård daterad 1700.

Nedan två hällar till från 1600-talet med annan, enklare utformning och enklare formspråk.

Gravhäll i Järnboås kyrka daterad 1663.

Gravhäll från Järnboås kyrka daterad 1663.

Gravhäll i Hällefors kyrka daterad 1656

Gravhäll i Hällefors kyrka daterad 1656

Det krävdes flera olika yrkesgrupper för att tillverka en häll. Någon som ritade förlagan, en bildhuggare som tillverkade gjutmodellen och sen en skicklig gjutare. I Örebro läns museums samlingar finns en gjutmodell tillverkad i trä för en gjutjärnshäll av de slag som placerades inne i kyrkornas golv. Motivet på denna är Uppståndelsen. I Bergslagen har inte någon häll tillverkad med denna förlaga påträffats. Däremot finns en häll i Närkes Kils kyrka med identiskt motiv men med en annan inskription.

Gjutjärnsmodellen i museets samlingar (tv) är daterad 1693 och hällen i Närkes Kil 1759.

Gjutjärnsmodeller användes troligtvis många gånger, man bytte endast ut inskriptionen. På hällarna finns det inte alltid ett dödsdatum. Detta beror förmodligen på att hällen beställdes och placerades i kyrkan redan innan någon dog, så att den redan fanns på sin plats när döden inträdde. Då kunde församlingen se att personen i fråga hade haft råd att skaffa sig en förnäm gravplats och en påkostad gravvård.

JÄRNET I NYA FORMER

I början av 1800-talet blev det förbjudet att begrava folk inne i kyrkorna. När även de rika började begravas på kyrkogårdarna kom ett nytt mode i gravvårdarna. Samtidigt började man dela upp kyrkogårdarna i olika områden, finare områden med köpegravar och allmänna gravkvarter som var gratis.

I kvarteren med köpegravar kunde gravvårdarna vara påkostade och det blir nu vanligare med pampiga stående gravvårdar. Man började anlägga familjegravar med inhägnader. Både i gravvårdarna och i järnstaketen är järnet vanligt förekommande.

De här gravvårdarna är daterade från 1846 till 1877. De är relativt stora och hör till den tidiga kategorin gravvårdar av gjutjärn som ersatte gravhällarna som funnits inne i kyrkan. Dessa är alla i stilen nygotik och ingen är helt lik den andra. De har ett rikt symbolspråk med till exempel trepass, och ofta genombrutna detaljer.

Gjutjärnet var det moderna materialet för tiden och många föremål av gjutjärn finns kvar på kyrkogården från den tiden. Under 1800-talet ökar konsumtionen och det blir lättare att komma åt varor av alla sorter, det gäller även gravar och kyrkogårdsdekorationer. Fabrikanter började sprida priskuranter där man kunde välja gravvårdar efter smak och plånbok.

gRAV MED STAKET RUNT OM.

Gjutjärnet var inte alltid målat svart. Staketet har varit helt i silver.

Inhägnad med pollare och grov kätting som finns på flera av kyrkogårdarna.

En relativt vanlig inhägnad med pollare och grov kätting som finns på flera av
kyrkogårdarna. Den finns avbildad på framsidan av Bolinders priskurant från 1890.

Pampig familjegrav rest 1850.

En ovanlig, pampig familjegrav rest 1850. Renoverad på senare år
men har troligtvis ursprungligen sett ut så här med inskription och dekor i guld.

Två stora järnhällar över en grav i Hällefors 1870-tal.

Två stora järnhällar över en grav i Hällefors 1870-tal.

Kors av gjutjärn

Korsen, en av våra vanligaste kristna symboler är ett exempel på stående gravvårdar av gjutjärn. De är mycket vanligt förekommande under större delen av 1800-talet.

De äldsta gjutjärnskorsen har sannolikt producerats relativt lokalt och de bär fler spår av hantverket och hantverkarna än de senare. I dag är dessa kors till stor del svarta. Men från början kan de till exempel ha haft dekor och inskription av bronsering eller av guld. De genombrutna korsen är många gånger mycket detaljrika och symboler utgör ofta en del av utformningen.

Klöverbladskors från 1847.

Klöverbladskors från 1847.

Gjutjärnet hade sin storhetstid under 1800-talets andra hälft. Det är under perioden industrialismen och utvecklingen går framåt på många håll. Konsten att gjuta järn utvecklas vilket avspeglar sig bland annat i korsen som får en friare utformning. Det hänger också samman med modet och intresset av att blanda olika tiders mönster och former.

En relativt vanlig typ av kors. Murgröna som slingrar sig runt ett kors av tunna trädstammar eller pinnar.

Många järnbruk lades ned under 1900-talets början. Under samma tid förlorar gjutjärnet en del av sin status. Trots detta är järnet fortfarande en viktig del av vårt läns historia och långt fram på 1900-talets har man fortsatt med gravvårdar av gjutjärn på bergslagens kyrkogårdar.

Gravvård från 1900-talet.

Exempel på nyare kors av gjutjärn.

En gjutjärnshäll från 1900-talet.

Nästa gång du besöker en kyrkogård – kanske i bergslagen – lägg märke till alla andra detaljer där som är tillverkade av gjutjärn.

Dödskalle med korslagda benknotor

Detalj från gravhäll på Ramsbergs kyrkogård. En symbol för både förgängelse och uppståndelse.