Bergsmansgårdar

För inte så länge sedan var järnet det som allt kretsade kring i Bergslagen. Runt gruvor, hyttor, stångjärnshammare byggdes rikedomar upp. Spåren finns fortfarande kvar i form av bergsmansgårdarna, som står kvar som stolta symboler över denna storhetstid. Men vad är det som är typiskt för en bergsmansgård?

Bergsmannen

Under Sveriges stormaktstid var efterfrågan på järn mycket stor från hela Europa. Krigen krävde vapen och utrustning, men järnet användes till mycket annat som redskap och i byggnadsverk. Detta medförde en omfattande tillväxt i Bergslagen under 15- och 1600-talen. I och med detta blev bergsbruket blev mer industriellt och verksamheten fick en mer formell organisation och dessutom en striktare statlig kontroll och administration.

Bergsmännen var egentligen bönder med rätt att utöva bergsbruk. De hade särskilda privilegier som gav dem rätt att äga del i gruvor och hyttor. Bredvid den inkomsten levde de också på jordbruk, jakt och fiske, ofta hade de stora familjer och mycket tjänstefolk.

Byn och gården

– ”Af trä och mycket allvarsam är byggnaden, med torvtak, och alla skorstenar är av järn, på sina ställen med krona utsirade. Mycket äro husen rödfärgade, och gemenligen finnes i hvardagsstugan bredvid kiöksspisen en jernkakelugn, hwilka brukas allmänligen på Berglagen uti eldrummen som och i staden, undantagandes i de bättre husen hwarest i salen om han icke är desto större, och egen sängkammare kan vara kakelugn.” Bergenskjöld – En beskrivning av Bergslagens stugor (1784)

Bergsmansbyarna växte ofta upp runt en hytta vilket gjorde att de fick karaktär av klungbyar till skillnad från slättens radbyar. Runt om fanns ängar och åkrar. Det är i dag svårt att föreställa sig att det var ont om skog. Träden gick åt till den mycket omfattande kolningen som krävdes för järnframställningen i hyttorna.

Nära bostadshusen byggdes flyglar med dräng och pigstugor, bagarstugor mm, samlade runt ett gårdstun. Stallar och ladugårdar låg ofta en liten bit bort.

Huvudbyggnaderna var från början som vanliga parstugor med förstuga, kök, vardagsstuga/sal samt kammare, i en våning. Allt eftersom de blev större fick de två våningar och en sexdelad plan. Den första bergsmansgården med två våningar omnämns 1784 som tvåvånings parstuga. Bergsmännen hade hög status och många av dem blev förmögna. Deras gårdar och hem blev statusprojekt där många exklusiva nyheter och trender utifrån influerade.

Kronan på verket

Skorstenarna har blivit en symbol för bergsmansgårdarna. De är iögonfallande och karaktärsskapande. Somliga har kronor med spretande piggar, några saknar piggar och några saknar kronor. De med piggar verkar vara speciella för Örebro län. Skorstenen består av en häll, en eller två rör och en krona. Hällen är placerad på den del av murstocken som sticker upp över krönet och de hålls på plats av falsar och sin egen tyngd. Dekoren utgörs av band eller ringar kring själva röret. Kronan utgjorde troligtvis främst ett gnistskydd. Och med tanke på torvtaken så var de oerhört viktiga.

Man känner till dessa gjutna skorstenar sedan från 1600-talet, Linné omnämner dem som karakteristiska för Bergslagen 1745.

Taken var oftast täckta av torv eller trä. Från och med 1800-talets mitt blev tegel succesivt det vanligaste taktäckningsmaterialet.

Tack vare handeln med järn hade bergsmännen nära kontakt med omvärlden och var tidigare än slättbönder med nymodigheter och trender. De hade ju också stort ekonomiskt välstånd. Detta innebar bland annat att de var bland de första på landsbygden som under 1700-talet började rödfärga sina hus. Först under senare delen av 1800-talet började man måla husen med oljefärg i ljusare kulörer, till exempel vitt, gult och grått, som tidigare hade blivit vanliga på borgarnas hus i städerna.

Det vanligaste var att man målade innerväggarna med limfärg. Limfärg var billigt och enkelt att göra. Lim och krita samt pigment blandades. Den gav en matt yta men mycket klara färger.