Vi befinner oss just nu mellan Nora och Lindesberg här vid sjön Uskens södra strand. För här hittar vi nämligen Siggebohyttans bergsmansgård, en av de mest storslagna från Bergslagens storhetstid. Här i Bergslagen har järnhantering och bergsbruk alltid varit några av de viktigaste näringarna för här fanns nämligen allt: Vi har stora skogar, järnmalm i bergen och stora vattendrag. Vi kan även idag se spår av både hyttruiner och gamla hyttor.
Det var Anders Olsson som lät bygga den här gården i slutet av 1700-talet. Och i början av år 1800 stod den färdig. Knappt 20 år senare tar hans son Anders Andersson över gården, bara 17 år gammal. Och det är han och hans familj man får följa nu när man besöker gården.
Siggebohyttan är en berättelse om en familj ledd av en familjefar och bergsman som lyckades väl under sin tid genom ett väl förvaltat arv. Men även genom hårt arbete och stor kunskap om att hantera och förvalta naturresurser.
Nu står vi vid mangårdsbyggnaden, ett gammalt ord som betyder huvudbyggnad eller bostadshus. Det här huset är nästan 40 meter långt och består av fjorton rum och tre kök. Längsmed hela huset ser vi en loftgång som går längsmed hela yttersidan. Det sägs att loftgången är en av de längsta i Sverige och det är väldigt ovanligt att se det på en sådan här byggnad. Oftast kan man se det på en loftbod, men inte på ett bostadshus på det här sättet.
Huset är gjort av timmer, rödmålat och vi ser ett fint, stort torvtak. På taket ser vi även kronprydda skorstenar i gjutjärn. De visar på att här bodde en välbärgad bergsman. Gården består också av flera ekonomibyggnader och idag är det några av husen som står kvar. Vi har en loftbod, ett stall och en smedja och även en drängstuga som nu är café och butik.
Bergsmännen här på Siggebohyttan tillhörde kategorin ”välbeställda”. De ägde många gruvandelar i de stora gruvorna och hade mycket jordbruksmark. Både Anders Olsson och sonen Anders Andersson köpte under sin tid upp mycket av marken här i området och kom till slut att äga nästan hela byn.
Familjen har bott här på platsen i många generationer och det har gått i arv från far till son. Anders Olssons far, Olof Persson, tyckte att det här var ett skrytbygge och gillade inte alls sonens idéer om att bygga ett så här stort hus. Titta bara på alla fönster.
Olof Persson levde under 1700-talet, en tid då bondesamhället präglade både hans liv och ideal. En tid då man bodde och arbetade på samma plats och där man tillverkade mycket av sina saker själv. Anders Olsson däremot kom att symbolisera den nya tiden när inte bara behov, utan även begär också fick ta plats. Det man ska komma ihåg om den här perioden, i slutet på 1700-talet och början av 1800-talet är att mycket förändras i samhället. Man börjar se ett konsumtionssamhälle byggas upp. Och det blir ännu tydligare när Anders Andersson sen tar över gården i mitten av 1800-talet.
Nu är vi hemma hos Anders Andersson och Katarina Israelsdotter. Här, i fjorton rum och tre kök, kan vi se hur familjen bodde i mitten av 1800-talet. Här nere kan vi se mer av familjens privata rum såsom sovrum, vardagsrum och kök men också Katarinas egna rum och Anders kontor. Anders Andersson var utan tvekan en framgångsrik bergsman. Det sägs att han var sträng och temperamentsfull men han hade andra sidor. Han gillade att umgås och bland annat att sjunga. Men utan hans fru Katarina hade aldrig framgångarna varit såhär stora. Jag tänkte att vi ska kika hur hennes rum ser ut.
Katarina var enligt lag och tradition underställd sin man Anders men här hade hon lika stor betydelse för gården. Det var hon som skötte ekonomin och hushållet och hon hade ett stort ansvar här med den dagliga driften. Katarina och Anders fick tillsammans 17 barn, nio söner och åtta döttrar. Men det var bara sju av dem som nådde vuxen ålder. Nu står vi i Katarinas rum. Här hade hon sina egna möbler och det var här hon tog emot sina besökare, till exempel när grannen kom över. Här kan vi även se sockerlådan. Sockret var en riktig lyxvara på den här tiden. Så även om familjen hade det gott ställt så portionerade Katarina ut det till hela familjen. Härinne står också en bergslagskamin, något man kan se överallt här i Bergslagen. Här i huset ser vi flera stycken. Just den här är gjord i Öskevik, 1861.
Här i köket var det nästan alltid full aktivitet. En vanlig dag kunde börja 03–04 på morgonen och sluta sent på kvällen. Just det här köket var husets hjärta, det var här allt dagligt arbete sköttes. Det var även här som både anställda och de äldre barnen åt sin mat och pigorna sov här. De fick sova i de här borden som användes som sängar på kvällen. I det här köket förvarade man också bröd. Det gjorde man uppe i taket. Bröd bakades två gånger per år. Att hänga upp dem så här i taket var också ett effektivt sätt att hålla råttorna borta.
Härinne kan vi se många föremål som är gjorda på gården eller runtomkring i bygden. Men under den här tiden kom det även mycket nya vanor som krävde att vi köpte en hel del nya föremål. Ett exempel är kaffe. Kaffe var väldigt nytt och exklusivt på 1800-talet men det krävde en hel del föremål. Till exempel behövde man en kaffekvarn och en kafferostare men även en kaffekanna och koppar. Anders Andersson, likt sin far, älskade att dricka kaffe och det sägs att han drack upp emot 16 koppar en dag.
Nu kommer vi in i festsalen. Här är väggarna prydda med de här fantastiskt fina väggmålningarna. De här väggmålningarna är faktiskt flyttade hit från en annan bergsmansgård i Hyttnäs men de målades omkring 1830–1840. Tittar vi närmare på en av målningarna…den här så ser vi Karl XIV Johan. Han kröntes 1818 och ansågs vara en väldigt folklig, modern och populär kung. Därför kom vi att se honom på sådana här målerier men också på andra varor. Karl Johan ansågs väldigt stilig och influerade oss i både mode och inredning. Det har alltid funnits människor som har inspirerat och influerat oss både när det gäller vad vi har på oss, inredning och de rådande idealen. Det kunde vara prästen, brukspatron, en bergsman men också kungligheter.
Anders och Katarina var sociala och hade ett stort umgänge. Häruppe på övervåningen fanns det många rum just för att umgås och representera i. Katarina gillade att bjuda på stort och här fanns det plats för många gäster. Häruppe ser vi mycket nyare möbler än vad vi såg därnere. Många av möblerna här är inköpta utifrån till exempel har vi den här soffan, en sjuttonfruntimmerssoffa. Kulturellt stod den här familjen mellan bönderna och borgarna men de var rikare än de flesta bönderna här i trakten. Med det här stora huset och all dess inredning kunde Anders och Katarina visa upp sin status och vilka de ville vara. Man kan tänka sig att de influerade många här i trakten med sin smak och sin livsstil.
Anders Andersson dör 1870 och i och med det kan man säga att Siggebohyttans storhetstid är över. Industrialiseringen kommer till Sverige under slutet av 1800-talet och i och med det går det sämre för bergsmännen. Deras arbete blir mer hantverksmässigt och inte alls lika lönsamt. 1910 förvärvas gården av Föreningen Örebro länsmuseum. De restaurerar gården och det blir ett hembygdsmuseum. Idag är det Örebro läns museum som driver gården och vi håller öppet för besökare sommartid.
Här börjar vandringsleden som vi ska gå. Den är 800 meter lång. Här viker leden av in mot skogen. Den kommer så småningom att ansluta till den gamla kyrkstigen. Den stigen har man vandrat sen medeltiden fram till kyrkan i Lindesberg som byggdes på 1300-talet. På den tiden hade man kyrkoplikt i Sverige. Det låter tungt och tvångsmässigt men jag tror att man gick ganska frivilligt till kyrkan.
När man kom till kyrkan och prästen började predika så hade man ett inslag där man läste upp vad som hade tilldragit sig i riket. Det var som den tidens nyhetskanal. Efter gudstjänsten träffade man alla andra sockenbor i kyrkbacken. Där kunde man prata, umgås, ha det trevligt, göra upp affärer, skvallra och kanske träffade man sin tillkommande trolovande.
Anders Andersson, han som ägde Siggebohyttan färdades den här vägen många gånger. Det berättas att han inför sin död hade ett önskemål. ”Jag vill färdas samma väg som mina förfäder har gått.” Samma kyrkväg som man har gått i generationer tidigare. Inte på den här vägen, som han själv hade bekostat. Så viktig var den här leden för människorna på den tiden. Det var tradition att gå här.
Anders Andersson var förmögen. Han byggde upp hela Siggebohyttegården. Hade han stått här i dag så hade han kunnat säga att ”allt man ser här är mitt”. Skogen var väldigt värdefull. Han ägde också gruvan som vi ska gå till. Det här är en tid som helt är borta nu. Men vi kan se spår av den, det finns lämningar kvar som berättar om den tiden då Anders Andersson levde.
Nu ska vi kika lite mer på lämningarna. Går man i Bergslagens skogar så är det vanligt att man hittar så kallade kolbottnar. Vi har en här bredvid. Kolbottnarna är ganska svåra att upptäcka för ett otränat öga men vet man vad man letar efter så är det ganska lätt. Det som kännetecknar en kolbotten är att det är en öppen yta, det växer inte så mycket den är cirkelrund, ungefär tre meter i diameter och det som verkligen avslöjar att det varit en kolbotten är att man ser träkolsrester blandat med jord.
Vad är då en kolbotten? Det är helt enkelt en plats där man har framställt träkol. I våra dagar säger vi grillkol, det är samma sak. Det kolades överallt i skogarna i Bergslagen förr i tiden. Träkolen användes som bränsle i masugnen, när man skulle smälta järn. Det gick åt enormt mycket träkol för att smälta järn. Därför ser vi ofta sådana här kolbottnar i skogen. En kolbotten bestod av staplad ved, som man täckte med ett lager jord och som man sen tände på. Knepet var att det inte fick brinna för mycket, och inte för lite. Brann det för mycket brann hela kolmilan upp, brann det för lite så slocknade den. De som vaktade kolmilorna fick passa på dem dygnet runt i fyra veckor. Det gjorde att man inte fick sova, man var tvungen att vara vaken.
Bredvid sådana här kolbottnar kan man ibland hitta rester av kojor där vakterna bodde. De är ofta små. De kunde inte lägga sig raklånga. De fick inte somna, helt enkelt. De blev väldigt trötta, och ibland visste de inte om de sov eller var vakna. Ibland kunde fantasin blandas med verkligheten. Det var i det här som föreställningarna om skogsrået uppstod. Skogsrået var en vacker kvinna, enligt folktron. Hon besökte kolvaktaren och försökte locka med honom hem. Om hon var lite oförsiktig och vände ryggen till kunde svansen sticka ut under klänningsfållen. Då förstod han att det var skogsrået, bäst att passa sig och så vaknade han till och kunde återgå till arbetet att vakta kolmilan. Många sådana här berättelser finns det i folktron i Bergslagen.
Nu står vi vid kanten av gruvan och blickar ner mot den spegelblanka ytan. Fåglarna kvittrar och det är fint väder. Annat var det för hundra år sen, då hördes pumparnas plaskande och sörplande ljud och gruvarbetarnas slag mot borrskaftet. Gruvarbetarna slog på borren i sex timmar. Sex timmar tog det att borra sig ner i berget. 60-80 cm, beroende på hur hårt berget var. När det var gjort skulle man fylla hålet med sprängämne. Dynamit var säkrare för gruvarbetarna. Den var inte lika explosiv som det farliga nitroglycerinet. Den hällde man i gruvhålet, och råkade man då spilla en droppe utanför räckte det med att tappa släggan bara fyra centimeter ovanifrån, så small det. Gruvarbetarna jobbade nere i gruvan utan skyddsutrustning. Ingen hjälm, inga skyddshandskar, inga skyddsglasögon. Det gjorde att de utsattes för stenras, eller stensplitter som for runt. Det kunde göra att man skadade synen. Många gruvarbetare förlorade synen eller blev invalidiserade. Många gruvarbetare tyckte ändå att lastningen var det jobbigaste. Då skulle man, för att vinna tid, lyfta stora stenblock i tunnan eller ta den extra tiden och slå sönder det. Den kanske det blev lättare att lyfta. Det var väldigt tungt arbete. En gruvarbetare lyfte flera ton per dag.
Vi pratade nyss om hur svårt och tungt det var att få upp järnmalmen från gruvan. Det löste man på olika sätt. Här kan vi se ett vanligt sätt som man använde vid gruvorna. Det är en så kallad hästvind. Nere i gruvan var tunnorna, och där band man fast tunnan med ett rep som gick upp över gruvkanten och upp till ett löphjul som var fastsatt vid en ställning vid kanten av gruvan. Repet gick över löphjulet, fram till mitten av den här platsen där det fanns en vridbar tunna som repet var fastsatt i. Genom att hästar var kopplade till tunnan som gick att vrida och de började gå runt, så lindades repet upp och på så sätt fick man ganska smidigt upp malmen. Här ser vi hur hästarna gått många, många varv runt och bildat den här nedsänkta cirkelformationen i marken.
Dessa så kallade gruvlavar användes väldigt länge, ända fram till 1900-talet. Vid 1900-talets början inträdde industrialismen och man kom med mycket nya uppfinningar som underlättade för gruvarbetarna. Det som introducerades då var ångmaskinen. Nu ska vi ska vi se var man hade den. Nu står vi vid en stengrund av det som en gång var ett maskinhus. I maskinhuset hade man en ångmaskin. Den var på åtta hästar och gjorde ett mycket större arbete så att arbetet i gruvan blev mer effektivt. Dels skötte den pumpverket, och dessutom uppfodringen av järnmalm. Det skedde genom linor som gick härifrån och bort till gruvkanten. Själva pumpmaskineriet gick härifrån och bort till gruvkanten. Vi upptäckte också att det vid sidan av pumparna gick en vattenränna runt hela området och in i själva maskinhuset. Det vattnet användes dels till ångmaskinen, och dels till att utföra vaskningen. Det betydde att man blötte ner järnmalmen för att urskilja gråberget från järnmalmen. Gråberget slog man sönder och lade på högarna här ute, som syns fortfarande. Järnmalmen lades i högar.
När vintern kom fyllde man sina malmslädar med järnmalm och tog det till hyttan. I dag ligger skogsområdet öde och tomt och skogen har återtagit sitt herravälde över området. De byggnader som fanns här en gång i tiden är nu i ruiner, som dynamitkällaren här bakom. Men fortfarande ruvar området på en spännande historia. Vi välkomnar er att gå vandringsleden och passa på att njuta av den fantastiska fina naturen.
